Jag glömde ju berätta om gårdagens stora händelse.

Jag är en väldigt omogen människa ibland, eller rättare sagt: min humor kan vara synnerligen omogen.


(Förresten: om någon är lättäcklad är det ingen idé att läsa det här inlägget!)

Igår jobbade jag som sagt. Och jag jobbar inom vården, närmare bestämt på ett servicehus befolkat av allt från tokdementa till helt klara pansjosar.

Jag blev färdig med mina morgonärenden ganska tidigt och sprang (såklart) upp till personalrummet för att fixa kaffe. När den viktiga sysslan var avklarad gick jag in i första bästa lägenhet som jag kunde se att en kollega befann sig i. Det är så vi jobbar. Först gör man sina egna ärenden och därefter hjälps man åt, så att förmidagsfikat blir ungefär samtidigt för alla.

Hur som helst. Jag kom in i lägenheten, och möttes av en ganska mystisk lukt. (Att kalla det doft vore att skönmåla det hela, stank en överdrift.) Så ropar min kollega till mig från badrummet, att det vore bra om jag kunde gå in i sovrummet och ta hand om sängen och golvet.

Jag befarade såklart det värsta, men efter några års erfarenhet har jag blivit ganska luttrad. Den brunfläckiga sängen och kluttarna på golvet var alltså bara något som jag började angripa med Ajax, trasor, papper och mopp. Äckligt, visst. Men det hade ju kunnat vara värre.

När jag står på knä framför en chiffonjé (vilket sjukt svårt ord att stava! jag var tvungen att kolla ordboken – det är inte ofta det händer…) ser jag plötsligt något skymta i ögonvrån.

På klaffen står en godisskål. Men inte med något godis i. Utan. En. Stor. Lång. Hoppringlad. Bajskorv.

Jag är inte lättäcklad, men det där var inte mysigt.

Särskilt inte att ta bort eländet. Hade det varit hemma hos mig (vilket inte känns så sannolikt…) hade den skålen slängts ut ögonaböj! Men nu fick jag alltså diska skålhelvetet! Och ja, jag slängde diskborsten med en gång!


Så kan en dag på jobbet se ut för mig.

Annonser