En gång i tiden, för några år sedan, hade jag en hemlig stående önskan högst upp på alla mina önskelistor inför jular och födelsedagar. Jag önskade mig en lobotomering.

Det verkade så skönt att bara skära bort nånting i huvudet, och sedan slippa tänka. Jag hatade verkligen att tänka. Vad jag än tänkte så var det dåliga, hatiska tankar. Alltid riktade mot mig själv. Vad som än hände så var det alltid mitt fel. Och om någonting positivt råkade inträffa så var det sannerligen inte min förtjänst. Nej, då var det bara tur, eller slump, eller någon annan som egentligen skulle tackas.

Var jag arbetslös så hatade jag mig själv för det. Vilken idiot som helst kan ju faktiskt få jobb!

Om jag pluggade och inte klarade studierna så var jag dum i huvudet. Vilken idiot som helst kan faktiskt lära sig morfologi / algebra / alla delstater i USA!

När jag har haft jobb, och någonting har gått fel så har det såklart varit mitt fel. Vilken idiot som helst kan göra en smörgåstårta på en kvart!

Väldigt många av de där tankarna har försvunnit. En del är borta helt och hållet, andra ligger liksom och lurar i bakgrunden. Redo att komma fram och spöka i mitt huvud när helst det går motigt för mig.

För tillfället (eller rättare sagt: sen en månad tillbaka) är min ekonomi helt åt helvete usel. Det som känns så extra jävligt är att jag ringt, minst, en gång i veckan till mitt extrajobb och frågat om inte någon är sjuk eller ska vara ledig. Svaret har alltid varit nekande, men de ska ”såklart ha mig i åtanke om det händer något”.

Till en början tänker jag logiskt. Jag vet ju hur det är i vården. Om man säger nej mer än en gång så blir man mindre populär som vikarie. Och när jag höll på som mest intensivt med litteraturkursen i våras sade jag nej. Mer än en gång. Alltså ringer de till någon av de andra vikarierna i första hand. Inte till mig, som ”alltid” säger nej.

Det är den logiska förklaringen.

Tyvärr funkar inte den i mitt huvud.

Istället tänker jag att jag har gjort något fel. Senast jag jobbade glömde jag säkert att ge någon av tanterna mat. Och jag vet ju faktiskt helt säkert att jag inte lade fram rena kläder till den tant som hade spillt ner sin blus. (Och det ska man faktiskt göra; lägga fram rena kläder så fort man slänger de smutsiga i tvättkorgen.) Kanske har jag till och med glömt att ge någon medicin!

Jag anklagar mig själv så mycket att jag väl snart kommer tro att någon av tanterna har dött på grund av mitt slarv!

Jag hatar att mitt huvud funkar så här. Varför kan jag inte bara få tänka logiskt. Lära mig inse att allting dåligt som händer inte alltid är mitt fel. Och att bra saker som inträffar faktiskt kan vara något som jag ska ha cred för.

Jag önskar mig inte längre en lobotomering.

Bara lite bättre självkänsla.

Finns det på Tradera, månne?

Annonser