Jag pratade med Barbatönt tidigare ikväll och var mer än måttligt irriterad.

Inte på honom, men på mig. Eller rättare sagt på min (obefintliga) hjärnkapacitet.

Jag visste ju att jag hade tänkt skriva tre saker om helgen som gått, ändå kunde jag för mitt liv inte komma ihåg den tredje saken.

Men, som det brukar göra när man slutar försöka tvinga fram en tanke, så ploppade den fram av sig själv när jag slappnade av lite.

Vad är det då som har hänt?

Jo.

Den tjugofjärde varje månad brukar jag och Töntis passa på att pussas lite extra mycket. Helst även käka nånting gott och hälla i oss sjuttielva liter vin.

Den tjugofjärde är nämligen den dag vi benämner day of love – mycket viktigt är att det uttalas [dejj åvv lööööv]! Det var nämligen den 24/1 som vi var på vår berömda (?) blodgivardejt, som har efterhandskonstruerats till den dag vi blev ihop.

(Om man vill läsa om ettårsdagen kan man göra det här.)

I lördags hade vi alltså en finfin anledning att pussas extra mycket, samt att dricka extra mycket vin.

Vad gjorde vi?

Käkade nachotallrik på stan. Köpte Sällskapsresan på dvd. (Jag är skyldig till inköpet!) Kollade på Sällskapsresan. Käkade kinamat med soya, eller soya med kinamat om man så vill, som Töntis hade lagat. Allting mycket trevligt. Men. Vi glömde ju vår tradition! Himla klantigt!

För att vara lite extra oromantisk åkte jag hem med sista bussen. Jag känner liksom mig själv (eller rättare sagt: vi känner varandra) – hade jag inte åkt hem då hade jag åkt alldeles för sent på söndagen för att hinna (orka) plugga. Nu lyckades jag med det fantastiska konststycket att läsa en halv roman, läsa en hel novell, samt skriva en skituppgift! Helt fantastiskt, om jag får säga det själv, och det får jag såklart eftersom det här är min blogg!


På söndagen kom Töntis på vårat misstag, så vi sa våra klassiska ”grattis till mig” då istället. Det gick visst bra det också.

Annonser