Jo. Det är en hel del som varit annorlunda den här helgen. Jag kanske ska inleda med något som känns så sjukt, bisarrt och märkligt att jag inte riktigt kan förstå det. Endast om jag synar det hela i sömmarna får jag ett grepp om saken.

Såhär är det nämligen:

(jag känner att jag nästan rodnar och skäms lite nu)

jag har varit på parmiddag! Och jag gillade det!

Eftersom jag var supersingel i ganska exakt tusen år lärde jag mig att arbeta upp ett våldsamt förakt för detta ord. Sug lite på det – p a r m i d d a g – det har onekligen en viss klang. (Klang av vad är upp till betraktaren att bestämma!)

Och jag har alltid tänkt mig att det är ett fenomen som jag helst slipper genomlida.

Men plötsligt insåg jag. Det var ju precis som vilken fest som helst. Man snackar skit, man dricker hutlösa mängder vin ända tills det tar slut och då hugger man in på vad som helst annat som råkar vara flytande och alkoholhaltigt, man lyssnar på musik och allsångsskrålar i Hotel California. (Även om vi i fredags var mer inne på Knockin’ on heaven’s door…)

Jag kunde hitta två skillnader (mellan parmiddag och fest alltså):
1. vi som umgicks är såna där som kilar stadigt
2. vi åt mat

Å andra sidan brukade jag och Barbafarfar ofta inleda våra fylleslag med mat. Och så ofta som vi dök upp på Platens tillsammans trodde väl folk nästan att vi var ett par…

Så om parmiddagar går till såhär kan jag absolut tänka mig att göra om det. Förutom en sak… ordet har sannerligen en obehalig klang. Kanske skulle man kunna byta namn på det hela? Bara kalla det att käka med kompisar? Hmm, måste fundera på det där.

Annonser