Det finns folk som tror att en mobiltelefon bara är ett kommunikationsmedel. Ack! så fel. I alla fall för min del.

Den är en minnesbank. Lite grann en dagbok. Något att bläddra i när man känner sig sugen på en promenad längs Memory Lane.

Jag känner folk som faktiskt använder radera-funktionen. De tar bort nummer. Sms försvinner.

Men det klarar jag inte av. Jodå, trams försvinner såklart. Sms som berättar att någon är fem minuter försenad, nåt massutskick med GOD JUL och liknande.

Men allt det där som betyder nåt. Eller rättare sagt, har betytt något, för mig. Det går bara inte att plocka bort.

Jag har kvar nummer till kompisar som jag inte har någon kontakt med över huvud taget längre. (Gamlingen, som jag pluggade med i Tyskland och utbytte tre ord med på lika många månader???) Jag har kvar numret till syrrans ex – om jag skulle behöva ringa honom och prata om kidsen nångång. (Hallå, Eniro.se???) Jag har kvar nummer till ligg-folk, vars siffror jag inte ens ville ha då, för fyra år sen. (Tjenare, Fluffy liksom???)

Men av nån märklig anledning klarar jag liksom inte av att göra mig av med numrena.

Det tog till och med emot lite att radera numret till den budfirma som levererade min dator hösten 2005.

Så nu, när min älskade rosa sötnos-mobil är inlämnad till mobildoktorn sen tusen år tillbaka känns livet väldigt jobbigt. Inte för att jag egentligen behöver så många av de där numrena. Jag vill ju bara kunna titta på dem ibland. Och minnas. Precis som jag vill bläddra i mina dagböcker ibland.

Det känns så sorgligt om gamla favorit-sms, typ ”Står du och hånglar?” för evigt skulle vara borta. Även om jag visst kommer ihåg att jag fick det den tolfte december 2003 strax efter klockan 3, och även om jag visst kommer ihåg att jag svarade ”Nej, jag har slutat. Köper mat och ska hemåt sen.” vore det himla trevligt att få se det på riktigt igen. Veta att det faktiskt har hänt.

Jag gillar helt enkelt att vara sentimental!

Annonser