Vissa dagar är man inte helt säker på om man vill glömma, eller om man kanske redan har gjort det.

Gårdagen är helt klart en sådan dag.

Och som så ofta är fallet med dagar som man helst vill glömma (eller kanske redan har glömt) finns en tydlig orsak till glömskönskandet att hämta dagen innan. Eller snarare kvällen innan.

I fredags var det alltså rasande gott med rödvin. Hysteriskt gott var det faktiskt. Och när man senare hamnar på något uteställe är man vansinnigt törstig. Så törstig att törsten inte är riktigt släckt förrän man hällt i sig sisådär sjuttielva öl och nästan lika många drinkar.

När jag vaknade i lördags morse var det alltså med stor förvåning, och minst lika stor glädje, som jag konstaterade att jag ju faktiskt mådde plingeling, prima och finfint. Dessutom fanns det en härligt flottig burgare kvar från nattens fyllemumsande – en perfekt frukost med andra ord!

Dagen gick sakta men säkert framåt och plötsligt var det något som hände.

Jag började må apa. Pyton. Get.

Och det tog a l d r i g slut. Jag tappade räkningen på mina ömkliga (och samtidigt ganska raska) promenader till toaletten. Jag fick ont i halsen och små små röda prickar runt ögonen.

Desperat försökte jag sova bort de svallvågor av illamående som obarmhärtigt rullade genom min kropp. Jo, det gick ju väldigt bra. Brrr, det var det värsta jag varit med om på länge!

Till slut lyckades jag somna och vaknade upp med en väldigt märklig känsla i kroppen. Jag mådde bra! Och jag var hungrig! En mycket trevlig sak att vara, efter att absolut inte ha varit det i ett antal timmar.

Kvällen avslutades i allra största stillsamhet med tre (3!) dubebldaim och en säck med chips.

Annonser