Idag kan jag faktiskt ogenerat kalla mig himla duktig.

(Även om det tar emot lite, och jag rodnar lite sådär klädsamt som man bör göra när man trots allt bor i jantelagens hemland.)

Visserligen kom jag inte iväg till universitetet så tidigt som jag hade tänkt mig, men jag kom ju trots allt hit! Och har dessutom suttit och läst så duktigt så att jag nu har bockat av allting på litteraturlistan som jag faktiskt kan. (För det är väldigt svårt att läsa böcker som inte finns på biblioteket eller som fortfarande inte har kommit trots att jag beställde dem från adLibris för nästan tusen år sen…)

Det känns rätt skönt faktiskt.

Nu ska jag åka in till stan och träffa Barbatönt!

Det är nämligen precis ett år sen vi var på den blodgivardejt som vi i efterhand har utnämnt till den dag vi blev ihop!

Hur gör man när man går på blodgivardejt kan man ju fråga sig.

Jo, först går man iväg till valfritt blodgivarställe. Där kan man antingen kontrollera om man kan bli godkänd som blodgivare (vilket man inte blir, men dock som plasmagivare) eller sitta i väntrummet och läsa illustrerad vetenskap.

När det är avklarat går man till ett mysigt café med lätt pensionärsartad inredning. Där kan man prata om pragmatik men inte komma ihåg vad det heter. Eller så kan man leka arga leken och inte våga titta in i den andras ögon för att de är så mörka. Det kan man göra lite som man vill.

Det viktiga är att man går därifrån utan att egentligen vilja det, men varken kroppen eller knoppen tål mer kaffe och det börjar kanske bli sent.

Så gör man på en blodgivardejt.

Idag blir det bara fika.

Och kanske en puss eller två.

(Jag vill ju ändå inte överdriva, med tanke på hur hostig Töntis är för tillfället…)

Annonser