Moböjs skrev häromdagen om att skratta på fel ställen (och vid fel tillfällen) och jag blev så inspirerad att jag måste skriva ett inlägg om mitt värsta skrattande.

Och jag försöker såklart försvara mig med att det var ju faktiskt roligt, men jag vet i 17 om man alltid kan komma undan med det!

För vid vissa tillfällen får man faktiskt inte skratta.

Till exempel inte på sin mormors begravning…


Min mormor gick bort sommaren 2004, lugnt och stillsamt 89 år gammal (precis så gammal som morfar var när han gick bort nu i höstas förresten).

Eftersom inga av oss barnbarn bodde i Karlstad, där mormor bodde (och dödde), beslutades det att kistan skulle vara öppen en stund innan begravningen så att vi skulle kunna se mormor en sista gång. Vi hade trots allt inte sett henne på flera månader och då kan det vara skönt att verkligen se att hon är död och inte sitter kvar och gaggar i sin rullstol i allra högsta välmående…

Mormor och morfar gifte sig 1943 och var efter det inte ifrån varandra några särskilt långa tider. Särskilt när de blev riktigt gamla var de jättetighta.

Nån gång i slutet av 90-talet blev mormor sjuk och fick flytta till ett gruppboende. Det låg som tur var nära morfars lägenhet, så han stapplade över till mormor varje dag. Oavsett väder och hälsotillstånd tog han den där promenaden, varje dag. (Jag vill också älska så när jag blir gammal! Och vara så älskad!)

Ett litet problem var dock att morfar var blind.

På grund av grön starr kunde han till en början inte se skillnad på ljus och mörker och så småningom såg han inte ett jota.

Men.

Tillbaka till mormors begravning.

Vi (dvs jag, och lite blandad släkt och familj) gick in i begravningskapellet, där mormors kista låg med öppet lock.

Hon var så fin, så fin – men – hade fått sina allra mest rejäla tantskor på sig.

Såna där beigea, stadiga ni vet. Som riktigt gamla tanter brukar ha på sig.

Bara åt skorna fnissade jag lite tyst. (Samtidigt som tårarna sprutade. Trots allt låg ju min mormor död där i kistan…)

Så skulle morfar klappa henne på kinden. Så där som jag sett honom göra så många gånger förut. Klappa den mjuka, lite rynkiga kinden, med sin enorma valkiga hand.

Bara det att han inte riktigt såg kinden.

Inte alls faktiskt. Han var ju trots allt blind.

Så han trevade sig fram över kroppen, började precis i brösthöjd och uppehöll sig l i t e för länge där…

(Frust frust frust, lät det från mig då. För samtidigt som jag grät så kunde jag inte låta bli att garva åt det faktum att han tallade (östgötska för tafsade) henne på brösten. Snacka om att passa på innan det är för sent!)

Så lades locket på kistan och själva begravningen satte igång.

Skitsorgligt så klart.

Det är det liksom alltid, även om den som begravs är 89 år gammal och har varit sjuk i flera år.

Och självklart poppar en massa minnen upp i huvudet.

Mormor som står på altanen och ropar på morfar, mormors papiljottpåse, mormors hålkakor, mormors märkliga värmländska uttryck som gjorde att man inte alltid visste vad man skulle hämta i källaren / trädgårdslandet…

Så var det då dags att gå runt kistan, lägga dit en liten blomma och kanske säga nånting.

Och syrran säger.

Med sån där härlig parodi-på-målbrottsröst som man kan få när man gråtit oavbrutet i en halvtimme.

Tack för all pudding mormor.”

Det går liksom inte att uttrycka i skrift hur bisarrt det lät!

Självklart fnissade jag till alldeles opassande högt.

Jag kan väl bara hoppas att de flesta trodde att det var en grotesk snyftning…



PS ”Pudding” syftar på den risgrynspudding med hemlagad hallonsylt som mormor alltid hade färdig när vi kom dit. Det smakade alltid underbart efter tre timmars bilresa med sex personer i bilen!

PS IGEN Om jag nånsin skaffar fyra barn ska jag minsann ha en stor bil så att alla får ett eget säte! Särskilt ska den yngsta få sitta säkert och bra!

Annonser