Det är märkligt det här med tankeförmåga i förhållande till att få (ge) utlopp för den.

(Ja, det var en märklig formulering. Jag vet. Tror att förklaring kommer.)

När man har hur mycket som helst inom sig som måste ut så är det allt som oftast omöjligt. (Näe, inga Du är vad du äter-tankar där!)

Det kan vara glada tankar som snurrar runt i skallen. Man är bara lycklig och fjantig och skuttig och vill blåsa såpbubblor och dra ner byxorna på folk och skratta en hel kväll och dricka bubbelvin som kittlar i näsan.

Ibland kan det vara precis tvärtom.

Alla tankar är sura och negativa och handlar bara om hur mycket man hatar allt och alla och vill sparka på barn som skrattar och spotta på någon som ler och helst av allt vill man kanska skära ett sjupt snitt i sin hud och byta ut det pulserande blodet mot litervis med rödvin.

Oavsett vilken av de där överväldigande känslorna man har så drabbas man (läs: jag) av en otrolig skrivkramp.

Man känner så otroligt mycket. Och man vill få ut det. Och bevara det. Men oavsett om det värker eller pirrar så går det liksom inte att få ur sig känslorna och föra ner dem på papper.


Igår kände jag otroligt mycket. Det var en av mina bästa kvällar på länge. Jag känner mig väldigt lycklig som har en så fin Tönt, som är bara min. (Och lite lite kanske några andra inklusive han själv kan få låna honom. Ibland.)

Det skulle jag visserligen kunna skriva om. Men jag tror att det kan få stanna mellan Töntis och mig.


Annars då?

Jo. Det faktum att jag skriver det här tyder kanske på att jag mår lite bättre.

Äh. Jag vet inte. Det är skit med hösten helt enkelt.

Jag vet att jag har ett bra liv.

Tyvärr blir jag inte mindre nedstämd för det.


När kommer våren?

Annonser