Ojdå. Det var visst länge sen sist.

Nästan så att man skulle kunna tro att jag har ett liv… Men så bra är det inte – har bara haft besök över helgen. Så jag har i alla fall haft tillräckligt mycket liv för att inte sitta framför datorn mer än när jag kollade upp busstider en gång och skickade mail till brorsan en gång.

(Det var för övrigt han som var här och hälsade på.)

Helgen har förflutit i sakta lunk. Egentligen har vi inte gjort nånting särskilt, men det kan va rätt schysst ibland. Gå lite grann på stan. Äta en kaka som är alldeles sagolikt god. Se en film som är sensationellt usel. Äta kex hos morfar. (Som för övrigt ljög om sin ålder och försökte hävda att han var 87 och inte 88…) Tanka en bil för första gången i sitt 26-åriga körkortslösa liv. Se en dokumentär om Elvis’ matvanor.

Så åkte der Bruder hem och allting kändes lite tomt och sorgligt.

Och några timmar senare ringde telefonen. Och det var T1. Jo, vi kallade honom så, farfar och jag, för han bodde i bostadsområdet T1.

Vi träffades för nästan tusen år sen, eller i alla fall fyra. Egentligen ville jag bara rymma från en jobbig kompis och haffade tag i första bästa karl. Som alltså var han. En väldigt speciell människa, jag har aldrig fått grepp om honom på något sätt. Är han galen? (Jepp!) Är han genialisk? (Näe, tror jag knappast.) Är han seriemördare? (Skulle faktiskt inte förvåna mig…)

Han ringde ofta ofta. Kom hem till mig och knackade på mitt fönster. Ringde och väckte mig tusen mornar och nätter. Körde runt med mig i en bil. Tittade på mig när jag satt i fönstret och rökte. Gick runt i uniformer. Låg och väntade på mig i en snödriva. Skrek på stan.

Och jag visste aldrig hur jag skulle hantera situationen. Jag har aldrig varit rädd. Men jäkligt förvirrad. Och misstänksam. Jag vet i princip ingenting om människan. Jag tvivlar oftast på att jag över huvud taget vet nånting. Men av nån anledning fortsatte vi ses då och då. Han sa att han älskade mig. Men han sa så mycket. Han sa alltid så mycket. Så jag tror inte att han menade det.

Så försvann han från stan. Ringde ändå ibland.

Så försvann jag från stan. Och räknade med att nu var det väl ändå slut.

Men tydligen inte. Han ringde igen. Var full igen. Antagligen hög också. Och galen. Spelade musik för mig. Skrek. Muttrade. Sa att han skulle hälsa på. Galen. Och fick mig än en gång totalt förvirrad.

Sen dess har det varit tyst. Tills idag.

Han hinner inte ens säga det klart. Alltid samma släpande ”Hej, Elisabeth. Det är *****”. Och jag vet att det är han. Och jag vet att jag än en gång kommer lämnas förvirrad. Och tom.

Han lämnar mig alltid förvirrad och tom. Ibland har jag skrattat. Åt ekorrar som klättrar uppför orimliga husväggar och in genom fönster. Och jag har gråtit. Åt livet, som var så eländigt då.

Aldrig har jag förstått honom. En enda gång har han talat precis så att jag förstod. När jag kände mig som en stackars borttappad vante i en snödriva plockade han upp mig och la mig i sin ficka. (Eller om man ska vara lite mindre poetisk så sa han några snälla ord när jag kraschat och varit på sjukhus.)

Och som vanligt känner jag mig förvirrad nu efteråt. Och undrar vad sjutton han ville.

Jag önskar att livet vore enkelt ibland.

Imorgon ska jag äntligen få träffa min älskade älskling. Just nu behöver jag honom mer än nånsin.

Annonser