Jag måste medge att jag blev lite besviken att det inte blev igår, eftersom Barbatönts mamma skulle ha fyllt 70 då. Det hade varit en så fin hälsning till himlen.

Samtidigt var det lite skönt, eftersom jag ännu inte har hunnit tvätta och fixa i ordning alla bebiskläder än. Dessutom skulle våra barnvakter bort idag, så det kändes som att det skulle kunna bli lite rörigt för Lelle.

Det stör mig faktiskt inte mycket alls att vara inne på övertid. Jag är visserligen sjukt trött i kroppen (och emellanåt i själen också) men vet ju att den trötthet som kommer med en liten bebis inte är nådig den heller. Det mest irriterande är väl folk (läs: mamma) som hör av sig stup i kvarten och undrar om bebisen har kommit än. Eller kanske ännu värre – som varje gång man själv ringer till dem inleder samtalet med ”är ni på väg till sjukhuset?”.

Nä. Jag är inte på väg till sjukhuset. Och bebisen har inte kommit än.

2) VAD GJORDE DU FÖR ETT ÅR SEDAN?
Hade ångest över att sjukskrivningen var över och att jag skulle återgå till studierna. Hade jag jobbat, och inte pluggat, hade jag antagligen inte gjort det mer än 25 % eller så, men nu var det 100 % som gällde med en gång. Dessutom var det helt galet mycket snö ute, så jag misstänker att jag drog pulka en hel del. Det känns minst sagt utopiskt nu. Både det där med mycket snö och att kunna dra en pulka. Nu staplar/vaggar jag fram och försöker undvika isfläckar som täcks av tunna lager pudersnö.

3) FEM SNACKS DU GILLAR
Då har vi ju den intressanta frågan: Vad är snacks? Kanske precis vad jag bestämmer att det är? I ingen särskild ordning alls.
1. Popcorn. Micropop utan smörsmak, tack!
2. Choklad. Jag tackar visserligen nej till marabou mjölkchoklad och riktigt mörk choklad, men kan äta obscena mängder av andra sorter!
3. Mintiga godisar. Viss seniorvarning på det alltså.
4. Stjärnor. Eller om det är hjärtan som är godast? Kommer aldrig riktigt ihåg.
5. Cashewnötter.

4) FEM SÅNGER DU KAN HELA TEXTEN TILL:
Jag är generande usel på texter har jag märkt. Tror dock att jag är asbra och sjunger med i allt jag hör, även om jag inte ens hört låten förut. Barnsånger brukar kunna gå bra. Och en hel del julsånger som jag lärde mig innan jag blev gammal och lost.

5) FEM SAKER DU SKULLE GÖRA OM DU VAR MÅNGMILJONÄR:
Tja, såna där klassiska saker. Typ:
1. Köpa massa krafs, både till mig och nära och kära. Kanske en del vettiga grejer också om någon insisterar.
2. Ta körkort.
3. Resa hejvilt.
4. Skita i att slutföra lärarutbildningen och bara läsa roliga saker, samt ha ett jobb som är roligt och givande istället för något jag känner att jag måste göra nu när jag ändå har börjat vandra den vägen.
5. Köpa städning!

6) FEM DÅLIGA VANOR
1. Pilla på ajfånen i tid och otid
2. Skjuter upp saker till sista stund (eller senare)
3. Påbörjar saker utan att avsluta dem
4. Ställer aldrig in i diskmaskinen direkt efter maten
5. Vrålar till mitt stackars barn när jag är arg

7) FEM SAKER DU GILLAR ATT GÖRA:
1. Åka buss/tåg/bil.
2. Sova
3. Internetshoppa
4. Lyssna på Helmers skratt
5. Köra med bensintrimmer (den moderna tidens lie alltså)

8) FEM SAKER DU ALDRIG SKULLE KLÄ DIG I, ELLER KÖPA:
1. Seglarskor
2. Polotröja utan ärmar
3. Långväst
4. Päls
5. Sa jag polotröja utan ärmar? Fifan vad fult det är!

9) FEM FAVORITLEKSAKER:
1. Ajfånen
2. Datorn
3. Duplo
4. Hushållsassistenten
5. Fjärrkontrollen

Sista punkten är att man ska utmana fem personer, men det har jag faktiskt inte lust med!

Just där och då blev jag så förtvivlat rädd och ledsen. Kejsarsnitt! Det är ju inte så jag har planerat att den här bebben ska komma ut!

Så småningom fick jag dock mer och mer känslan att det kommer att gå bra. Vad som än händer, och hur bebisen än kommer ut, så kommer den ju komma ut! Och det är ändå det som är huvudsaken.

Efter en galet stressig morgon (varför försover man sig bara när man inte har tid med det?!) åkte vi iväg till sjukhuset. Där möttes vi av samma barnmorska som jag träffade igår. En barsk och samtidigt väldigt trevlig tant. Efter en stunds väntan fick vi komma in på ett förlossningsrum, där jag fick en bricanylspruta. Trots att jag har tagit bricanyl några gånger förut (i samband med astmakontroller) tyckte jag att det var himskans obehagligt med biverkningarna, som är hjärtklappning och darrighet. Så kopplades jag upp mot (med?) CTG, som övervakar sammandragningar och barnets hjärtljud. Oftast höll sig hjärtljuden mellan 145 och 155, men någon gång hoppade de långt över 200.

Precis när jag satte tänderna i den frukostmacka som Barbatönt hade varit iväg och köpt åt mig kom läkaren in. Först kände han lite med händerna och sedan tog han fram ultraljudsmaskinen. Så fort han lade dopplern mot mitt bäcken kunde man tydligt se att det var ett huvud som låg där!

Bebisen hade alltså vänt sig själv, utan att någon sjukvårdspersonal behövde blandas in. Sicken busunge! Troligtvis var det det som hände när hjärtljuden rusade och maskinen mätte rejäla sammandragningar. Ja, de där sammandragningarna var troligtvis inte alls sammandragningar, utan bebisen som gjorde sin kullerbytta.

Så kan det gå! Hoppas nu bara att Pomme ligger kvar så här tiden ut!

Men plötsligt kändes det mer som att det pickade nedåt. Som om det var ett par fötter och inte ett huvud som bråkade med min blåsa. Först försökte jag ignorera det hela, men i morse var känslan densamma och jag ringde till barnmorskan som tyckte att jag skulle ringa förlossningen. De i sin tur tyckte att jag skulle ringa ultraljudsmottagningen. När jag ringde dit fick jag veta att dit ringer man minsann inte själv, utan det ska barnmorskan göra… Så det var bara att ringa till henne igen och be henne att ringa sjukhuset. Snart hade jag henne på luren igen och hon meddelade att jag hade tid för ultraljud klockan 11:30.

Att ta sig till det visade sig vara lättare sagt än gjort. Jag inledde starkt med att missa bussen (=bli frånkörd när jag kom vankande så fort jag kunde…) och när jag kom till ultraljudsmottagningen visade det sig att den hade flyttat! När jag väl kom in var jag så stressad att jag först inte riktigt fattade vad som syntes på skärmen – ett huvud ungefär i höjd med mina revben!

Så fick jag knata iväg till specialistmödravården där en läkare informerade om hur ett vändningsförsök går till. Att det kan sluta med kejsarsnitt har jag fortfarande inte riktigt tagit till mig, men jag kommer nog vänja mig vid den tanken också om jag måste.

[Angående rubriken: jag började skriva när jag fortfarande satt på sjukhuset, men nu på kvällen när det publiceras är jag hemma. Något strulade (helt överraskande...) med mobilbloggningen.]

Imorgon klockan 8 ska vi vara på sjukhuset igen. Det känns väldigt spännande och läskigt.

Jag hatar verkligen att ha med försäkringskassan att göra! Inte med handläggarna personligen – de flesta jag har varit i kontakt med har varit allt från trevliga till supertrevliga och de allra flesta har försökt sätta sig in i min situation, som tydligen är lite förvirrande. Oftast tycker jag bara att det är skitbra att vara student med småbarn, men när det kommer till FK-kontakt önskar jag faktiskt att jag hade ett fast jobb sedan några år tillbaka. Inte så mycket för att ersättningen skulle bli högre då, utan för att det skulle bli lättare att räkna och kräva färre telefonsamtal och inskickade blanketter, samt kompletteringar till de inskickade blanketterna. (Som senare visar sig vara inskickade helt i onödan, eftersom just de där blanketterna ändå inte gäller mig.)

I gårdagens brev fanns en av försäkringskassans klassiska tankevurpor med – om man pluggar utan studiemedel räknas inte studierna som studier. CSN ”sponsrar” tolv terminer. Min utbildning är elva terminer lång. Och så läste jag visst i Linköping nån gång för länge sen. Och så fick jag visst en depression som gjorde att jag ägnade mer tid åt att stirra i taket än i böckerna. Alltså pluggar jag utan studiemedel och lever på min sambo + lite luft, kärlek och arv. Men. Att som FK skriva att jag ”slutade studera 1 maj 2011″ bara för att jag fick min sista CSN-utbetalning då är (enligt mig) fullständigt koko! Faktum är att jag skriver min sista tenta i övermorgon, och söker föräldrapeng från dagen därpå.

Dessutom finns den lysande formuleringen ”Din senaste inkomst är från 2008, den kan väl inte vara aktuell.” med i brevet. Frågeteckenlös och allt. Jo, den kan visst vara aktuell! För om handläggaren hade bemödat sig och kikat lite i mina papper går det lätt att se att jag har pluggat hela tiden sedan dess och alltså har en ”frusen” SGI (=sjukpenninggrundande inkomst). Med andra ord ser den likadan ut år efter år tills jag är färdigpluggad. Bör man inte veta det om man jobbar på FK? 

Det här blev ju väldigt långt och ointressant för alla utom mig. Det fanns visst en del ilska som jag behövde få ur mig…

Och vad jag tycker om sjukskrivningsregler skulle kunna få ett helt eget inlägg, men det är nog bäst att jag inte nämner det alls. Finns en risk att jag blir så arg att jag sprängs annars, och sprängas är ju faktiskt det sista man vill.

Jag har världens sämsta minne.

Och kommer således inte ihåg någon speciell jul.

När jag var liten var det väl lite sådär ”ett drygt dussin personer under samma tak och mys och glädje och lekar och julmat och om man hade riktig tur fick man något riktigt onödigt (exempelvis rosa mockastövlar) istället för något praktiskt”. Så blev jag äldre och det blev lite mer ”ett drygt dussin personer under samma tak och rusande hormoner och en mamma som inte kan låta bli att kritisera och en dotter som inte kan låta bli att reagera och alldeles för många människor på för liten yta och julklappar som är asfina men liksom ändå inte är värda nånting för att allting runtomkring bara är kaos”.

En jul i slutet på 80-talet firades på Kanarieöarna. Fortfarande med det där dryga dussinet personer. På julafton skulle vi äta risgrynsgröt, för tydligen ska såna traditioner hållas på även om man har flugit fem timmar bort från den svenska julen. Hur gröten lagades har jag ingen aning om – det skulle inte förvåna mig om den fått följa med från Sverige! Mjölken var dock inte med i packningen, utan inhandlades av morfar på närmsta supermercado.

Eller tja. Mjölk och mjölk.

När gröten skulle ätas visade det sig att det inte alls var mjölk i tetran som morfar hade köpt.

Det var vaniljsås!

Eftersom Lellipupp inte är världens roligaste sällskap när hans läggtid överskrids för mycket bestämde vi oss för att fira nyår med honom några timmar innan tolvslaget. När Barbatönt tog en tupplur gjorde jag och Lelle i ordning festliga snittar och lade upp glänsande små ostkuber från skrattande kossan i en skål. (Det mesta som andas 80-talet ringde och ville ha sina partyattiraljer tillbaka brukar gå hem hos treåringar…) Mycket mer än så behövs liksom inte för att skapa lite nyårsfeeling hos en barnfamilj.

Så skålade vi alla tre i bubbel (pärondryck av ciderkaraktär, som det kallas) och snaskade på snittar och små ostar. Som pricken över i tände jag tomtebloss och satte på Abbas Happy new year. (Eller okej, det var någon cover på youtube, eftersom Björn och Benny väl känner att de blir för fattiga om de låter någon lyssna gratis på deras musik, men ni fattar.)

Tänk er scenariot. Mörkt rum. Sprakande tomtebloss. Storögd treåring. Sentimental musik. Tårögda föräldrar. Bebis som sparkar i magen. Ett nytt år i antågande. Kanske det bästa året? Sa jag att föräldrarna var tårögda? Alla trotsbråk bortblåsta och glömda. Allting var verkligen bara så där facebookstatusperfekt som man inte riktigt tror att det kan vara.

Så plötsligt.

– Pappa! Du måste slänga ditt skrrrrräp! ropar treåringen och pekar uppfordrande mot en hög med glänsande ostpapper. Tårögdheten blinkas snabbt bort och byts mot asgarv.

Jag började röka i 16-årsåldern. När jag väntade Helmer slutade jag, men var rätt övertygad om att jag skulle börja igen. Jag blev visserligen aldrig igen en varje-dagrökare, men exempelvis under förra sommaren var jag mer än en feströkare. (Om man inte lever efter devisen livet är en fest, vilket det verkligen inte var på den tiden.) Den här graviditeten har jag märkligt nog förlorat allt sug totalt. Jag känner visserligen mig själv tillräckligt väl för att inte kunna vara säker på att suget inte kommer finnas där nästa gång jag dricker vin, men vanliga tisdagscigg är jag verkligen fullständigt osugen på. Inget beroende där heller.

Nässpray är visserligen något som jag använder varje dag sedan flera månader tillbaka, men jag vet av erfarenhet att det beroendet försvinner samtidigt som bebisen ploppar ut.

Nä. Det jag mår riktigt dåligt om jag inte får. Det är

Kramar. Pussar. Närhet. Ömhet.

Höll du några av dina nyårslöften?
Jag kan inte komma ihåg att jag avlade några!

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?
Jepp! Och ett och annat plus har jag också fått glädja mig åt. 

Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov!

Vilka länder besökte du?
Har varit Sverige väldigt trogen.

Är det något du saknat år 2011 som du vill ha år 2012?
Se svaret på förra frågan!

Vilket datum från år 2011 kommer du alltid att minnas?
18 maj, då jag äntligen fick ett glatt besked från ett graviditetstest!

Vad var din största framgång 2011?
Att jag klarade av att gå tillbaka till studierna efter att ha mått dåligt under hela 2010.

Största misstaget?
När jag tappade datorn i golvet. Trots återställning har den aldrig blivit sig riktigt lik igen.

Har du varit sjuk eller skadat dig?
Ovanligt frisk, förutom diverse graviditetskrämpor.

Vad spenderade du mest pengar på?
Flytten som vi gjorde i september. Det är sannerligen inte billigt att flytta. Att betala femsiffrigt för bärhjälp och städning var dock verkligen värt det! Att sabla glocalnet tog en bra bit över 1000 kronor för att flytta telefon- och bredbandsabonnemang är hutlöst och skitdåligt!

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att några riktigt fina finingar som har fått alldeles för många missfall äntligen verkar få behålla sitt barn.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2011?
Har lyssnat på sorgligt lite musik i år. Kanske är det Nu, från Hoberts dödssyndsseptologi som har varit främsta soundtracket det här året?

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare. Oändligt mycket gladare!

Vad önskar du att du gjort mer?
Pluggat.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Vrålat åt treårstrotsaren, som jag innerst inne vet behöver kramar och inte vrål.

Hur tillbringade du julen?
I Uppsala hos storebror, med syskonen + respektive + syskonbarnen + mamman.

Blev du kär i år?
Nope! Det var jag ju redan!

Läste du någon bra bok under 2011?
Hmm. Jag kommer inte ihåg, så det 10-tal jag har läst gjorde visst inga vidare intryck på mig…

Favoritprogram på TV?
Mest sedda var i alla fall Bompa.

Största musikaliska upptäckten?
Pass på den!

Något du önskade dig och fick när du fyllde år?
Här kommer världens största förlåt om någon köpte en superpresent till mig, men jag kommer faktiskt inte ihåg!

Något du önskade dig men inte fick?
Samma svar som ovan…

Vad gjorde du på din födelsedag 2011?
Fyllde år?

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Om vi hade sluppit inleda det med en begravning.

Hur skulle du beskriva din stil år 2011?
Jag har väl kört på ungefär samma som alltid. Proper lodis alltså.

Vad fick dig att må bra?
Måndagsbesöken hos psykologen-som-inte-är-någon-psykolog.

Vilken kändis var du mest sugen på?
Det är ju ett tag sen jag fyllde fjorton, så ingen.

Vem saknade du?
Alla som dog under det officiella skitåret 2010™.

De bästa nya människorna du träffade?
Jag har mest levt i min asociala bubbla under året, så några nya livslånga bekantskaper har jag inte gjort. Däremot var det härligt att börja i en ny klass nu i höst och upptäcka att jag gillade varenda kotte i den! (Vi var hela fyra personer, inklusive mig…) Kommer inte fortsätta vara polare med dem nu när kursen lider mot sitt slut, men jag gillade deras umgänge.

Jag älskar Barbatönt på så många olika vis, men det är som pappa till Helmer som han är allra finast i mina ögon.

Och den här har redan stulit mitt hjärta:

Jag syftar inte främst på att jag är så vansinnigt kär i mig själv, utan såklart på den lilla filur som skapar bulan under tröjan! (På bilden är jag i v. 29+2)